Perslyckan
Perslyckan står det på den gamla torpskylten. Men vi kallar platsen för Abrahamskulle. Eller lökaberget. Roligt med alla gamla namn!
Abrahamskulle ligger lite avsides från vår övrig mark. Det är därför vi ännu inte restaurerat området. Det ligger lite opraktiskt till helt enkelt. För att komma dit måste man först gå längs grusvägen och sen genom grannens bete. Har man lite otur så fattar inte fåren eller korna vart vi är på väg och sticker mot skogen istället. Då kan det bli jobbigt att få dom att vända. En vallhund borde man ha 😉
Det är såna där praktikaliteter som ofta är avgörande, och varför man kanske väljer att slutligen sluta beta ett område. Sen växer det snart igen.
Att komma till Abrahamskulle är som att gå tillbaka i tiden. Utanför, till höger och vänster mot kärret har de gamla öppna slåtterängarna och betesmarkerna planterats igen med gran. Men här står lövträden kvar. Gamla ekar, björkar, askar, rönn, ek, vildapel… men så klart har det vuxit igen även här och tanken är att glesa ur, främja ek, ask och andra äldre lövträd som den gamla björken vid torpskylten – och sen få på djur som betar.
Här vid torpskylten hittar vi faktiskt resterna av en liten stensatt källare. En stor sälg växer på torpruinen. Oftast prioriterar vi sälg eftersom den har höga naturvärden. Insekterna älskar den på våren eftersom den blommar väldigt tidigt. Men här väljer vi att ta bort den.
När man tar bort sälg kommer det upp tusen nya skott från stubben. För att undvika dessa stubbskott behöver man ringbarka varje träd noga runtom – och vänta tills de är helt döda innan man slutligen kan såga ner dom.
